Idag har jag gjort mig själv en otjänst.

Jag har ringt min mamma för att det är min styvpappas födelsedag och eftersom han nyligen gick bort kan det tänkas att hon mår extra dåligt just idag.

Visst låter jag fantastiskt egotrippad när jag tänker på mig själv i en sådan situation?

Jag är egotrippad. Jag är oförlåtligt ohämmat helt och hållet ego. Inte.

I vilket fall som helst, jag gjorde det , jag ringde. Resultatet var naturligtvis att både hon och jag mådde sämre.

Vilket sorts monster vill inte ringa sin mamma på en sådan dag då kan man undra. Ja, jag vet att jag inte är ett monster och att jag gärna hade ringt eller snarare utan tvekan hade ringt någon annan en sådan här dag men inte min mamma.

Min mamma vill nämligen inte tänka på att han är död. Hon vill inte tänka på att han fyllde år idag så samtalsämnet var naturligtvis inte alls att det var hans födelsedag utan allt annat man kan tänka sig.

Jag som inte kan låta bli att ändå oroa mig förde samtalet in på ämnet ångest vilket jag tänkte kanske skulle kunna leda till någon sorts erkännande av känslor med resultatet att mamma erkännde att hon inte tillåter ångest, att man kan dö av ångest, att minsta känsla av ångest leder till att hon tar en lugnande tablett och att hon alltid har ångest och om hon inte tar en lugnande kan hon få enorma gaser och förhöjt kolesterol (??) som i sin tur kan orsaka en ny hjärtinfarkt vilket utan tvekan kommer att leda till döden.

Så istället för att trösta en mamma som sörjer så fick jag ångest av att oroa mig för en mamma som troligen missbrukar tabletter och dessutom dricker ganska mycket vin varje kväll efter vad jag förstår. Jag hämnades naturligtvis omedelbart och gav henne massor av ångest tillbaka genom att påtala det felaktiga i allt hon gjorde och genom att dessutom kritisera hennes teori om hur ångest leder till döden.

Varför ringde jag ens? Jag vet ju att hon är som hon är, jag kan inte rädda henne eller hjälpa henne. Jag kan inte göra ett förbannat skit för henne annat än att hålla mig undan och ringa då och då och tala om vädret eller nåt.

Därför är jag ego. För att jag inte tänker ringa mer och prata om något annat än vädret.

 Nej, jag är inte ego på riktigt men jag känner mig skyldig ändå, jag vet att det låter så konstigt att resonera som jag gör men jag är trött på alla missbrukare och energitjuvar som finns runtomkring. Jag vill bara skrika när jag hör hennes tillkämpade röst argumentera för utplåning av alla känslor och total avtrubbning.

Jag kanske inte är ego? Jag kanske bara har lite normal självbevarelsedrift? Jag kanske inte har lust att offra tid, energi eller känslor på någon som absolut inte vill höra talas om det?

 Som inte skulle lägga två strån i kors för att hjälpa mig under liknande omständigheter utan snarare tar två lugnande och lägger på mitt i en mening för att det är sååååå jobbigt att höra när någon mår dåligt.

Fan va arg jag är på min mamma för att jag inte kan trösta henne! Fan va arg jag är för att hon inte vill trösta mig! Fan va jobbigt det är att älska sina föräldrar trots att de är som femåringar...

Är all kärlek en otjänst?