Nu kan jag inte sova.. Igen.. Tankarna kommer och tränger sig på utan inbjudan.

Möten radar upp sig, planer vecklar ut sig, massor att göra massor att göra.. Och egentligen ingenting roligt. Fortfarande inget roligt. Bara massor med jobb och ännu mer jobb..

Jag har fruktansvärt tråkigt.

Jag är maximalt uttråkad.

Försöker få någon klartänkt men allt som kommer är massa ludd och jobbigheter. När jag skulle plocka upp ett skräp på mattan idag så upptäckte jag att det var en stor död spindel som jag hade plockat upp. Jag blev inte rädd men det kändes konstigt, att den låg där ihoptorkad och var död i min hand och jag trodde det var skräp.

Jag tråkar sönder mig själv och alla andra med mitt ältande och jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla tankar.

Behöver ett jobb.

Behöver fritidsaktiviteter.

Behöver träffa människor.

Behöver träna på att inte bli rädd.

Men vart ska jag starta?

Bad om ursäkt igen idag till J. för att jag pratar om mig själv. Hon sa att vi pratar lika mycket var, att det inte finns något att be om ursäkt för. Tycker det är jobbigt att vara vän. Blir frustrerad när jag hör mig själv gå på och gnälla om allt möjligt. Blir irriterad på allt skit jag ältar om. Får ingenting vettigt gjort fast jag rör mig hela tiden.

Jag har förvandlats till någon annan, någon som jag inte känner så bra. Jag reagerar inte likadant längre. Det är lugnt runtomkring.

Men imorgon är det ett möte igen. Samma frågor, samma facination över mig, över barnen. Samma nyfikenhet och samma besked - stackars er, vi kan inte hjälpa till men stackars stackars osv.

Vad ska man med medlidande till egentligen? Vem fan bryr sig om någon tycker synd om en när de inte kan hjälpa till?

Vilken tråkig blogg det här är. Känner en press på att skriva någon sammanhängande och roligt men samtidigt.. Nej. Jag skiter i det. Jag är så jävla tråkig. Jag får väl stå för det.

Idag har jag gjort mig själv en otjänst.

Jag har ringt min mamma för att det är min styvpappas födelsedag och eftersom han nyligen gick bort kan det tänkas att hon mår extra dåligt just idag.

Visst låter jag fantastiskt egotrippad när jag tänker på mig själv i en sådan situation?

Jag är egotrippad. Jag är oförlåtligt ohämmat helt och hållet ego. Inte.

I vilket fall som helst, jag gjorde det , jag ringde. Resultatet var naturligtvis att både hon och jag mådde sämre.

Vilket sorts monster vill inte ringa sin mamma på en sådan dag då kan man undra. Ja, jag vet att jag inte är ett monster och att jag gärna hade ringt eller snarare utan tvekan hade ringt någon annan en sådan här dag men inte min mamma.

Min mamma vill nämligen inte tänka på att han är död. Hon vill inte tänka på att han fyllde år idag så samtalsämnet var naturligtvis inte alls att det var hans födelsedag utan allt annat man kan tänka sig.

Jag som inte kan låta bli att ändå oroa mig förde samtalet in på ämnet ångest vilket jag tänkte kanske skulle kunna leda till någon sorts erkännande av känslor med resultatet att mamma erkännde att hon inte tillåter ångest, att man kan dö av ångest, att minsta känsla av ångest leder till att hon tar en lugnande tablett och att hon alltid har ångest och om hon inte tar en lugnande kan hon få enorma gaser och förhöjt kolesterol (??) som i sin tur kan orsaka en ny hjärtinfarkt vilket utan tvekan kommer att leda till döden.

Så istället för att trösta en mamma som sörjer så fick jag ångest av att oroa mig för en mamma som troligen missbrukar tabletter och dessutom dricker ganska mycket vin varje kväll efter vad jag förstår. Jag hämnades naturligtvis omedelbart och gav henne massor av ångest tillbaka genom att påtala det felaktiga i allt hon gjorde och genom att dessutom kritisera hennes teori om hur ångest leder till döden.

Varför ringde jag ens? Jag vet ju att hon är som hon är, jag kan inte rädda henne eller hjälpa henne. Jag kan inte göra ett förbannat skit för henne annat än att hålla mig undan och ringa då och då och tala om vädret eller nåt.

Därför är jag ego. För att jag inte tänker ringa mer och prata om något annat än vädret.

 Nej, jag är inte ego på riktigt men jag känner mig skyldig ändå, jag vet att det låter så konstigt att resonera som jag gör men jag är trött på alla missbrukare och energitjuvar som finns runtomkring. Jag vill bara skrika när jag hör hennes tillkämpade röst argumentera för utplåning av alla känslor och total avtrubbning.

Jag kanske inte är ego? Jag kanske bara har lite normal självbevarelsedrift? Jag kanske inte har lust att offra tid, energi eller känslor på någon som absolut inte vill höra talas om det?

 Som inte skulle lägga två strån i kors för att hjälpa mig under liknande omständigheter utan snarare tar två lugnande och lägger på mitt i en mening för att det är sååååå jobbigt att höra när någon mår dåligt.

Fan va arg jag är på min mamma för att jag inte kan trösta henne! Fan va arg jag är för att hon inte vill trösta mig! Fan va jobbigt det är att älska sina föräldrar trots att de är som femåringar...

Är all kärlek en otjänst?

Skrev en massa text som försvann.. Nu sitter jag mest och undrar vad det var jag skrev?

Skolstarten gick bra. Allt gick så bra så jag undrar om det är nåt lurt. Det kanske kommer sen, det luriga? Som förstör lugnet och river upp gamla sår..

Näe, nu måste jag skärpa mig!

Jag kan ju inte oroa mig för allt innan det hänt något.

Kommer förresten ihåg lite av vad jag skrev. Ett långt resonemang om ångest.

Vad är ångest egentligen?

Depressioner är ett tillstånd när den förekommer mycket ångest. Är ångest en sjukdom? Ibland förekommer ju ångest i samband med någon allvarlig sjukdom och då heter ju det att ångesten är rädsla för ex döden eller smärta. Men ibland är ångesten en anledning till att ta livet av sig eller tillfoga sig själv smärta. Smärtan upplevs enklare när det är fysisk.

Är det inte märkligt att man kan ha samma utlopp för så diametralt olika känslor? Har kroppen eller hjärnan inget annat sätt att uttrycka känslan?

Ångest inför livet och ångest inför döden. Samma men varandras motsats?

Eller förekommer ångest bara som ett samlingsnamn, ett sorts soppåse namn istället för de verkliga känslorna? Är det vi fegisar som inte vågar känna efter som får namnet i present så att vi iaf har ett namn att kalla det för? Är ångesten rädsla, sorg, galenskap eller är den en egen känsla?

Läste på nätet att ångest varar i genomsnitt 15 minuter. Detta har tydligen testats vetenskapligt så om man härdar ut i 15 minuter så avtar ångesten. Jag tror att det faktiskt ändrade mitt liv att läsa det. Jamenar, jag kan hålla ut i 15 minuter! Tricket ligger tydligen i att vara där och känna ångesten och liksom inte fly eller hitta på något annat utan bara låta sig själv känna ångest. Det är enligt denna princip som man behandlar ex fobier. Det låter ju logiskt i alla fall.

Får helt klart ångest av att skriva om detta.. Måste sätta mig på balkongen och vara med min ångest i 15 minuter nu. Hoppas det är tillåtet att röka när man känner ångest eller är det ett sätt att inte ta emot känslan? Tänker medvetet ignorera den tanken hur logisk den än lät, det finns ställen man inte går till helt enkelt..

Min son börjar en ny skola imorgon.. Eller idag blir det ju, orkar inte ens tänka på hur sent det är.. Kan inte sova som vanligt så jag sitter uppe och skriver inlägg på inlägg överallt till jag kommer på den strålande iden att jag kan blogga!

Jag har aldrig bloggat innan men jag skriver massor hela tiden så det ska väl inte vara så svårt.

Nu sitter jag här i väntans och vakans tider och är skitnervös för hur det ska gå imorgon, hur ska han klara av detta? Han sover som en liten rosa kulting den lilla illbattingen och han är inte ett dugg nervös.

Varför blev jag förälder? Jag borde faktiskt insett mina begränsningar, allt jag gör är att misslyckas med att göra rätt hela tiden och oroa mig för barnen och göra mer fel osv..

Hoppas andra föräldrar inte känner sig lika misslyckade, hoppas alla är sådär helylle och fantastiskt balanserade som de ser ut.

Fast jag vet att de inte är det, jag vet att jag också ljuger. Det är enklare att ljuga än att gå ut och säga - nej men jag är helt fejk förstår du, jag har inte en aning om jag gör rätt eller om mina barn kommer få men för livet för att jag var deras mamma! Så kommer det nog bli! Herregud, vad ska jag göra? Varför blev jag förälder, vems idiotiska ide var det!?

Mitt i allt så börjar dottern sista året på grundskolan. Sista året! Hon åt maskar på väg till dagis alldeles nyss! Nu har hon mer smink än jag äger på sig varenda dag och vet bäst om allt. Det gör min äldsta son också vilket är rätt skickligt när man bara är 8 men det går inte att argumentera om, han påpekar bara att jag nog är lite underutvecklad för min ålder och att det faktiskt inte borde påverka min inställning till hans faktakunskaper gällande bla bla osv..

Vet inte om andra föräldrar har likadant men mina barn verkar tycka att det är bäst att de tar över allting och jag får hela tiden kämpa för att behålla makten över åtminstone ekonomin (vilket inte innebär så jävla mycket eftersom det inte blir så mycket kvar när barnen fått allt som behövs och vill has och tjatats till osv..) och lite av mitt privatliv. Andra barn verkar ofta snällare. Fast sen kommer de hem till oss och leker och plöstligt ska de bestämma massa allt möjligt också.

Jag undrar vart världen är på väg ibland när människor är som de är. Ingenting blir ju gjort som det ska, jag blir glatt överraskad varje gång det kommer en tunnelbana. Man får inte ta saker förgivet, rätt som det är händer det konstiga saker! Eller är det bara jag? När andra går ut så verkar allt gå till som det ska men jag vågar knappt sticka huvet utanför dörren, det händer hela tiden en massa konstigheter!

Härromdagen skulle jag å barnen gå hem och utanför tunnelbanan så låg en låda. Några barn stod en bit därifrån och när vi gick precis förbi lådan så hoppade en unge ut ur lådan! Jag trodde jag skulle dö av en hjärtattack, sen skrattade jag i en kvart. Barnen skrattade också, det var en rolig överraskning. De hade väl planerat något liknande och det var otroligt lyckat, undrar om jag skulle våga lägga mig i en låda någonstans och hoppa fram?

Jag undrar hela tiden om detta är livet eller om det bara är uppvärmning.. Kanske det kommer något annat sen? Det känns inte riktigt så högtidligt som det borde vara.. Livet. Borde det inte vara liksom på film, bakgrundsmusik och lite mer allvar? Inte såhär taffligt och amatörmässigt, folk är riktigt sunkiga i sina roller liksom. Inga skarsgård direkt. Posten kommer aldrig fram, när man målar väggar blir det fel färg, alla är hela tiden snälla på tunnelbanan fast man läser om allt våld i tidningen. Bara det att jag bott i stockholm så länge och nästan aldrig sett något våld! Och jag har varit ute alla tider på dygnet men inget händer direkt. Inget som inte händer på andra ställen jag varit i alla fall.

Nu har jag skrivit ett jätteförvirrat inlägg och jag tänker skriva lite till innan jag lägger mig. Kanske är det inte så lätt att blogga i alla fall. Kanske är det bara jag som är amatören som vanligt.. Eller så har alla redan tröttnat på att blogga och jag har bara inte fattat det som vanligt. Fast jag är inte så dum även om jag är helt förvirrad, jag bara undrar så mycket hela tiden. Just nu undrar jag om jag är ensam om att undra så mycket en natt den artonde augusti, inför skolstart och start av något nytt för mig.. Något som andra kallar liv tror jag.