Min son börjar en ny skola imorgon.. Eller idag blir det ju, orkar inte ens tänka på hur sent det är.. Kan inte sova som vanligt så jag sitter uppe och skriver inlägg på inlägg överallt till jag kommer på den strålande iden att jag kan blogga!

Jag har aldrig bloggat innan men jag skriver massor hela tiden så det ska väl inte vara så svårt.

Nu sitter jag här i väntans och vakans tider och är skitnervös för hur det ska gå imorgon, hur ska han klara av detta? Han sover som en liten rosa kulting den lilla illbattingen och han är inte ett dugg nervös.

Varför blev jag förälder? Jag borde faktiskt insett mina begränsningar, allt jag gör är att misslyckas med att göra rätt hela tiden och oroa mig för barnen och göra mer fel osv..

Hoppas andra föräldrar inte känner sig lika misslyckade, hoppas alla är sådär helylle och fantastiskt balanserade som de ser ut.

Fast jag vet att de inte är det, jag vet att jag också ljuger. Det är enklare att ljuga än att gå ut och säga - nej men jag är helt fejk förstår du, jag har inte en aning om jag gör rätt eller om mina barn kommer få men för livet för att jag var deras mamma! Så kommer det nog bli! Herregud, vad ska jag göra? Varför blev jag förälder, vems idiotiska ide var det!?

Mitt i allt så börjar dottern sista året på grundskolan. Sista året! Hon åt maskar på väg till dagis alldeles nyss! Nu har hon mer smink än jag äger på sig varenda dag och vet bäst om allt. Det gör min äldsta son också vilket är rätt skickligt när man bara är 8 men det går inte att argumentera om, han påpekar bara att jag nog är lite underutvecklad för min ålder och att det faktiskt inte borde påverka min inställning till hans faktakunskaper gällande bla bla osv..

Vet inte om andra föräldrar har likadant men mina barn verkar tycka att det är bäst att de tar över allting och jag får hela tiden kämpa för att behålla makten över åtminstone ekonomin (vilket inte innebär så jävla mycket eftersom det inte blir så mycket kvar när barnen fått allt som behövs och vill has och tjatats till osv..) och lite av mitt privatliv. Andra barn verkar ofta snällare. Fast sen kommer de hem till oss och leker och plöstligt ska de bestämma massa allt möjligt också.

Jag undrar vart världen är på väg ibland när människor är som de är. Ingenting blir ju gjort som det ska, jag blir glatt överraskad varje gång det kommer en tunnelbana. Man får inte ta saker förgivet, rätt som det är händer det konstiga saker! Eller är det bara jag? När andra går ut så verkar allt gå till som det ska men jag vågar knappt sticka huvet utanför dörren, det händer hela tiden en massa konstigheter!

Härromdagen skulle jag å barnen gå hem och utanför tunnelbanan så låg en låda. Några barn stod en bit därifrån och när vi gick precis förbi lådan så hoppade en unge ut ur lådan! Jag trodde jag skulle dö av en hjärtattack, sen skrattade jag i en kvart. Barnen skrattade också, det var en rolig överraskning. De hade väl planerat något liknande och det var otroligt lyckat, undrar om jag skulle våga lägga mig i en låda någonstans och hoppa fram?

Jag undrar hela tiden om detta är livet eller om det bara är uppvärmning.. Kanske det kommer något annat sen? Det känns inte riktigt så högtidligt som det borde vara.. Livet. Borde det inte vara liksom på film, bakgrundsmusik och lite mer allvar? Inte såhär taffligt och amatörmässigt, folk är riktigt sunkiga i sina roller liksom. Inga skarsgård direkt. Posten kommer aldrig fram, när man målar väggar blir det fel färg, alla är hela tiden snälla på tunnelbanan fast man läser om allt våld i tidningen. Bara det att jag bott i stockholm så länge och nästan aldrig sett något våld! Och jag har varit ute alla tider på dygnet men inget händer direkt. Inget som inte händer på andra ställen jag varit i alla fall.

Nu har jag skrivit ett jätteförvirrat inlägg och jag tänker skriva lite till innan jag lägger mig. Kanske är det inte så lätt att blogga i alla fall. Kanske är det bara jag som är amatören som vanligt.. Eller så har alla redan tröttnat på att blogga och jag har bara inte fattat det som vanligt. Fast jag är inte så dum även om jag är helt förvirrad, jag bara undrar så mycket hela tiden. Just nu undrar jag om jag är ensam om att undra så mycket en natt den artonde augusti, inför skolstart och start av något nytt för mig.. Något som andra kallar liv tror jag.