Nu kan jag inte sova.. Igen.. Tankarna kommer och tränger sig på utan inbjudan.

Möten radar upp sig, planer vecklar ut sig, massor att göra massor att göra.. Och egentligen ingenting roligt. Fortfarande inget roligt. Bara massor med jobb och ännu mer jobb..

Jag har fruktansvärt tråkigt.

Jag är maximalt uttråkad.

Försöker få någon klartänkt men allt som kommer är massa ludd och jobbigheter. När jag skulle plocka upp ett skräp på mattan idag så upptäckte jag att det var en stor död spindel som jag hade plockat upp. Jag blev inte rädd men det kändes konstigt, att den låg där ihoptorkad och var död i min hand och jag trodde det var skräp.

Jag tråkar sönder mig själv och alla andra med mitt ältande och jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla tankar.

Behöver ett jobb.

Behöver fritidsaktiviteter.

Behöver träffa människor.

Behöver träna på att inte bli rädd.

Men vart ska jag starta?

Bad om ursäkt igen idag till J. för att jag pratar om mig själv. Hon sa att vi pratar lika mycket var, att det inte finns något att be om ursäkt för. Tycker det är jobbigt att vara vän. Blir frustrerad när jag hör mig själv gå på och gnälla om allt möjligt. Blir irriterad på allt skit jag ältar om. Får ingenting vettigt gjort fast jag rör mig hela tiden.

Jag har förvandlats till någon annan, någon som jag inte känner så bra. Jag reagerar inte likadant längre. Det är lugnt runtomkring.

Men imorgon är det ett möte igen. Samma frågor, samma facination över mig, över barnen. Samma nyfikenhet och samma besked - stackars er, vi kan inte hjälpa till men stackars stackars osv.

Vad ska man med medlidande till egentligen? Vem fan bryr sig om någon tycker synd om en när de inte kan hjälpa till?

Vilken tråkig blogg det här är. Känner en press på att skriva någon sammanhängande och roligt men samtidigt.. Nej. Jag skiter i det. Jag är så jävla tråkig. Jag får väl stå för det.